jagjagjagochvi

Usch, jag känner mig helt jävla maktlös.

Just nu är jag ledsen.

Känner inte att det finns någon som orkar höra på mitt gnäll.

Därför skriver jag här istället.

Jag mår inge bra, jag mår skit.

Och jag är fylld av hat.

Jag har väntat ändå sen igår vid 18-tiden på att denna stund skall komma.

Den här stunden så jag får sitta uppe alldeles själv och bara låta tårarna falla.

 

Jag uppriktigt hatar min dotters pappa.

Jag kan tänka och säga att han inte skall få ta min energi, men jag kan inte släppa det.

Kommer det alltid vara så här jävla jobbigt?

Kommer jag få ensam vårdnad? Och kommer det bli annorlunda om jag  får ensam vårdnad?

Det här finns i min skalle hela dagarna.

Jag vill bara berätta om och prata med folk om det här.

Jag får påminna mig själv om att fråga hur andra har det.

Otroligt jävla själviskt känner jag mig.

Hoppas bara jag aldrig blir lika självisk som honom.

 

Äckliga jävla droger.

Jag vet inte om det går att skylla på drogerna i hans fall, han är helt väck som människa.

Han har sjunkit till så låg nivå, med sig dit drar han mig, jag både skrek på honom och slängde på luren igår.

Hur moget är det då? Men han provocerar mig.

 

Jag känner mig 50/50.

 

Jag mår ju bra förutom all den här skiten.

Jag vet inte om jag tillåter mig att må tillräckligt dåligt på dagarna av allt detta.

Men det vill jag ju inte heller.

Jag är en positiv människa, glad på dagarna.

Det måste ju vara det bästa, att jag fokuserar (försöker) på bra saker på dagarna.

Och vill jag släpäpa ut ilska/frustration så kan jag göra det så här på kvällen.

 

Kan inte vara så kul för folk i min omgivning att höra om detta varje dag.

Speciellt inte min kärlek :-( samtidigt som han skall finnas här för mig när jag behöver honom.