jagjagjagochvi

Lite foton kommer här. Varför? Kände bara för det, skriver bara en massa strunt för det mesta. Kikade igenom de tidigare inläggen häromdagen, kom på hur skojigt jag tycker det är att kika på lite bilder. Mycket roligare det än att bara läsa en massa text.

 

Nedan bild har vi mitt lilla Mums-troll när hon badar hemma hos min lillebror.

Förhållanden är inget som bara fungerar av sig själv, per automatik.

Det är något man måste vårda ömt.

Inte alltid så lätt, men jag hoppas att vi båda skall klara av det på ett fint sätt.

För det jag känner är äkta kärlek för denna underbara människa!

Usch jag mår inge bra.

Jag vill bara att det skall lösa sig snarast möjligt.

Fick ett psykbryt igår.

Jag vet inte vad som flög i mig.

 

För första gången i mitt liv känner jag att det är JAG som har gjort fel och ber om förlåtelse.

Ingen bra känsla.

Usch, jag känner mig helt jävla maktlös.

Just nu är jag ledsen.

Känner inte att det finns någon som orkar höra på mitt gnäll.

Därför skriver jag här istället.

Jag mår inge bra, jag mår skit.

Och jag är fylld av hat.

Jag har väntat ändå sen igår vid 18-tiden på att denna stund skall komma.

Den här stunden så jag får sitta uppe alldeles själv och bara låta tårarna falla.

 

Jag uppriktigt hatar min dotters pappa.

Jag kan tänka och säga att han inte skall få ta min energi, men jag kan inte släppa det.

Kommer det alltid vara så här jävla jobbigt?

Kommer jag få ensam vårdnad? Och kommer det bli annorlunda om jag  får ensam vårdnad?

Det här finns i min skalle hela dagarna.

Jag vill bara berätta om och prata med folk om det här.

Jag får påminna mig själv om att fråga hur andra har det.

Otroligt jävla själviskt känner jag mig.

Hoppas bara jag aldrig blir lika självisk som honom.

 

Äckliga jävla droger.

Jag vet inte om det går att skylla på drogerna i hans fall, han är helt väck som människa.

Han har sjunkit till så låg nivå, med sig dit drar han mig, jag både skrek på honom och slängde på luren igår.

Hur moget är det då? Men han provocerar mig.

 

Jag känner mig 50/50.

 

Jag mår ju bra förutom all den här skiten.

Jag vet inte om jag tillåter mig att må tillräckligt dåligt på dagarna av allt detta.

Men det vill jag ju inte heller.

Jag är en positiv människa, glad på dagarna.

Det måste ju vara det bästa, att jag fokuserar (försöker) på bra saker på dagarna.

Och vill jag släpäpa ut ilska/frustration så kan jag göra det så här på kvällen.

 

Kan inte vara så kul för folk i min omgivning att höra om detta varje dag.

Speciellt inte min kärlek :-( samtidigt som han skall finnas här för mig när jag behöver honom.