Lite ledsen, men det känns ändå okej.

Lite nere.
Less på det manliga könet.
Ibland önskar jag att det skulle vara enkelt.
Det är framförallt Moas pappa som gör att allt känns så hopplöst.
Idiot. Men sonens pappa är som han är också :-(
Utöver det så funderar jag ibland på om jag och mitt hjärtas prins vill samma sak eller inte. Hm, svårt att säga. Men jag förstår inte alls hur han tänker, och han förstår nog inte heller hur jag tänker. Så då har vi ju det gemensamt iaf.
Jag är ute efter en partner där jag är nr 1. Jag vill att min partner alltid, jämt och ständigt skall finnas där för mig då jag behöver honom. Utan att jag skall behöva känna att jag är till besvär. Jag skall inte ens behöva be om tröst och stöd. Jag är ute efter en person som hellre spenderar sin fritid med mig än utan mig. Inte allt för udda krav?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0