jagjagjagochvi

...ledsen.

"Hur dum får jag vara, varför skulle jag skaffa barn med en knarkare för"
"Jag orkar inte"
"Det här fixar jag, löser jag, jag gör det jag måste, det är inte jag som har gjort bort mig, han ställer till det för sig själv och för vår dotter"

"Det är lite såhär mitt liv ser ut ibland, fly medans du kan, bara en massa strul"
"Lämna mig inte, jag vill ju ha dig mer än något annat"

"Jag är så ensam"
"Jag är inte ensam"

"Åh, mina barn är alldeles fantastiska, helt underbara. Vad vore mitt liv utan dem"

"Jag vill bara gå och lägga mig och hoppas på att allt skall lösa sig, jag orkar verkligen inte"
"Jag tänker inte sova, ska dricka kaffe och sitta uppe halva natten"

"Jag orkar inte" är det som ständigt återkommer. Fan jag har ju varit med om allt det här tidigare.
Det allra allra jobbigaste är att jag inte kommer att få ett erkännande.
Endast förnekelse och en massa ljug, när jag vet hur det står till på riktigt.
Han behöver hjälp.
Jag tänker kräva att han skall söka hjälp.
Jag misstänkte ju hur det låg till, men idag fick jag det mer eller mindre bekräftat.
Jag fick panik, usch, det var ett tag sen jag hade den här känslan, men min kropp och min hjärna minns den.
Det som är jävligt skönt den här gången är att jag inte är tillsammans med idioten!
Jag var bara knäpp nog att skaffa barn med honom, går ju inte att vara efterklok.
Samt att det kom ju något bra från det hela, världens mest underbara lilla tjej.
De är så fina mina barn där de ligger och sover i min säng just nu. Underbara älskade!


Jag känner mig bara så fruktansvärt LEDSEN, jag minns inte sist jag grät så här.
Jag vill bara vara ifred samtidigt som jag mer än gärna vill att någon kommer och omfamnar mig.

Ska jag kontakta hans syrra? Jag vill inte blanda in soc/familjeenheten m.m.
De gör tyvärr inte saken bättre.
Pratade med B nyss, han är klok han.
Fick mig att tänka till lite.
Ska nog konfrontera S imorgon, tala om att jag vet, att jag fattar och att jag kommer att hålla koll på honom.

Jag ser fram emot morgondagen,
jag gissar på att jag gråtit ut det mesta då och att det kommer att kännas lite bättre.

Men åh! Det här kommer bara att leda till krig, jag vill inte kriga. Jag vill bara att min dotter skall ha så bra hon bara kan ha det.
Det är vår uppgift som föräldrar att se till att hon är trygg och har det bra.

Nu ska jag nog fan gaska upp mig, hjälper inte att vara nere.
Han har ingen rätt att göra så mot mig.
Jag tänker inte ge honom det, att han skall få mig att känna såhär!
Han ställer till det, han får reda ut det.

Kanske prata lite med fina N snart, han gör mig glad :-D