jagjagjagochvi

Idag har jag haft mamma här hos mig.
Hon hjälpte mig då Neo hade kalas.
Det har varit helt underbart.
Idag var vi mor och dotter.
Det var mormor och barnbarn.

Hon har spelat sällskapsspel med Moa.
Frågat Neo om fotboll osv.
Barnen lyser upp och man ser att de verkligen uppskattar att ha sin mormor här.
Hon hjälpte mig bära ner min skrothylla som jag har och kastade.
Hon hjälpte till med tåg-glass-tårtan...
Hjälpte till med ungarna på kalaset.
Vi har pratat, pratat gamla minnen, när jag var liten, pratat om mormor.
Pratat karlar, förhållanden, samboliv...
Vi åt lunch, middag och vi fikade tillsammans.
Trevlig dag!

För många ser livet ut så här-jämt.
De har sin mamma som stöd, vid sin sida.
Idag var första gången på länge jag kände så.
Känslan är underbar!
Men hon har sårat mig. Förut. Flera gånger.
Som hon var idag, så behöver jag henne.
Och hon behöver mig och mina barn.
Man borde ta tillvara på det.
Det brukar inte vara jag som sabbar det.
Det brukar vara hon som gör det.
Eller kanske inte just hon som person.
Hennes sjukdom, alkoholismen.
Den där dumma, dumma alkoholen!
Förstör så mycket.
Men kanske, bara kanske, har hon återfått kontrollen?
Jag vill så gärna tro det.
Samtidigt som jag inte vill gå på det.
Jag har lärt mig att inte lita på folk.
Men jag vill samtidigt inte vara en bitter jävel.
Jag vill vara pigg på livet, älska, glömma och förlåta.
Kanske bara ska satsa på att ha en lättare inställning, inte vara så envis.
Ha kontakt så länge det känns bra och OK.
Skiter det sen så gör det det.
Ska man se till gammalt mönster så lär ju historien upprepa sig.
Vi har kontakt ett tag, hon blir som hon blir. Jag säger upp kontakten.
Men jag vill inte tänka så.
Samtidigt som jag gav henne ett ultimatum.
Om hon inte tog tag i sina problem och slutade dricka så har hon ingen dotter eller barnbarn.
Och nu när det gått ett tag är det som att det inte gäller längre?

Jag kommer i allafall gå på känsla.
Just nu känns det bra.
Jag kommer att ha kontakt med henne så länge det känns så.
Jag hoppas att vi inte går tillbaka till det gamla då jag fick oroa mig för henne.
Och jag var mer som en morsa åt henne än vad hon var åt mig.

Avrundar med en helt annan sak.
10 dagar! Inte alls lång tid kvar, samtidigt som det känns fruktansvärt länge just nu.
Jag längtar, å, som jag ser fram emot att ses, vara nära. Föra en normal koversation.
Fina underbara karl den här Nils!

En sak till, Helena...du är grym, helt enkelt bäst! Jag vet inte vad jag skulle göra utan dig min vän!