Less
Jag tror jag börjar det här inlägget med att förklara hur mycket mina barn betyder för mig.
De betyder ALLT! Det är dem som gör livet värt att leva.
Jag älskar dem mest i hela världen!
Och med det här i bakhuvudet så har jag rätt att beklaga mig.
Jag är less! Jag orkar inte. Hela dagen har de snott min kraft.
Lyssnar med arslet!
M har väl hamnat i någon slags trots, hon har tidigare lyssnat rätt så bra, brukar vara N som man måste säga till flera gånger.
Men nu har även hon satt igång, går väl att skylla på 3-års-trotsen.
Men det gäller verkligen allt.
Man måste hela tiden ladda med nytt tålamod och försöka vara förberedd på att ingenting går smidigt.
Vill jag borsta hennes tänder så går det inte, för då ska hon själv göra det.
Ska jag ta på henne en nattblöja så ska hon absolut inte ha det.
Man får se till att man gör rätt i trappen, hålla henne i handen/inte hålla handen.
Vänta på henne när hon går ner eller upp/inte vänta på henne.
Öppna portdörren/låta henne öpnna portdörren.
Tända lyset i trappen/låta henne tända.
ALLT det där, precis allt går att bråka om. Och det spelar ingen roll hur jag gör för det är fel vilket som.
Grin och gnäll och skrik är vad det handlar om just nu.
Det tar på mitt psyke!
Hon låter heller inte N vara ifred, ska hela tiden jävlas med honom.
N lyssnar sisådär han med. Vägrar göra saker, säger emot.
Tur att han är en liten spelevink så det går att tvångsbära honom.
Unge! Spelar liksom ingen roll vilken metod jag använder, för han lyssnar ändå inte.
Det är så annorlunda att vara helt ensam med barnen en vecka, mot att vara två.
Bara att få några minuters avlastning underlättar ju.
Handlar väl om att vänja sig, jag tror inte jag har fått in vanan än.
Känner mig otroligt dum som klagar då jag bara har M varannan vecka.
Och är ibland helt barnledig, som helgen som kommer till exempel.
Jag kan tänka såhär, vem väljer att stiga in i vårat liv?
Av kaos och tjat och gnäll?
Om man kan välja att inte ha det runt omkring sig.
Om man är van vid ett lugn.
När man är nykär så skall man få vara det, hitta på saker på tu man hand.
Njuta av den första nyförälskelsen.
Den person som väljer att datea mig går miste om det känns det som.
Men låt oss säga att jag och N fortsätter ses i Sverige, det blir ju pang på verkligheten på en gång.
Inte lätt för någon som inte är van.
Men vi får väl helt enkelt se hur det hela utvecklar sig.
Än så länge är vi inte där. Men det är ju så jag funkar, kan inte helt och hållet låta bli att tänka framåt.
Och tänker jag framåt så tänker jag ju att jag kommer att fortsätta träffa min fina ♥
Mitt förnuft säger såhär;
Att jag är alldeles säker på att det goda väger upp det onda.
Den som väljer att leva med mig och min familj i framtiden är en lyckans ost :-)
Det finns så mycket kärlek i våran familj.
Och vi har det så otroligt mysigt och skoj tillsammans emellanåt.
De är helt underbara mina barn.
För det mesta njuter jag av att spendera tid med dem.
De är så mysiga, smarta, säger så roliga saker. Har så kloka funderingar.
Men ibland, som just denna dag så tycker jag att det är något mer kämpigt än vanligt.
De betyder ALLT! Det är dem som gör livet värt att leva.
Jag älskar dem mest i hela världen!
Och med det här i bakhuvudet så har jag rätt att beklaga mig.
Jag är less! Jag orkar inte. Hela dagen har de snott min kraft.
Lyssnar med arslet!
M har väl hamnat i någon slags trots, hon har tidigare lyssnat rätt så bra, brukar vara N som man måste säga till flera gånger.
Men nu har även hon satt igång, går väl att skylla på 3-års-trotsen.
Men det gäller verkligen allt.
Man måste hela tiden ladda med nytt tålamod och försöka vara förberedd på att ingenting går smidigt.
Vill jag borsta hennes tänder så går det inte, för då ska hon själv göra det.
Ska jag ta på henne en nattblöja så ska hon absolut inte ha det.
Man får se till att man gör rätt i trappen, hålla henne i handen/inte hålla handen.
Vänta på henne när hon går ner eller upp/inte vänta på henne.
Öppna portdörren/låta henne öpnna portdörren.
Tända lyset i trappen/låta henne tända.
ALLT det där, precis allt går att bråka om. Och det spelar ingen roll hur jag gör för det är fel vilket som.
Grin och gnäll och skrik är vad det handlar om just nu.
Det tar på mitt psyke!
Hon låter heller inte N vara ifred, ska hela tiden jävlas med honom.
N lyssnar sisådär han med. Vägrar göra saker, säger emot.
Tur att han är en liten spelevink så det går att tvångsbära honom.
Unge! Spelar liksom ingen roll vilken metod jag använder, för han lyssnar ändå inte.
Det är så annorlunda att vara helt ensam med barnen en vecka, mot att vara två.
Bara att få några minuters avlastning underlättar ju.
Handlar väl om att vänja sig, jag tror inte jag har fått in vanan än.
Känner mig otroligt dum som klagar då jag bara har M varannan vecka.
Och är ibland helt barnledig, som helgen som kommer till exempel.
Jag kan tänka såhär, vem väljer att stiga in i vårat liv?
Av kaos och tjat och gnäll?
Om man kan välja att inte ha det runt omkring sig.
Om man är van vid ett lugn.
När man är nykär så skall man få vara det, hitta på saker på tu man hand.
Njuta av den första nyförälskelsen.
Den person som väljer att datea mig går miste om det känns det som.
Men låt oss säga att jag och N fortsätter ses i Sverige, det blir ju pang på verkligheten på en gång.
Inte lätt för någon som inte är van.
Men vi får väl helt enkelt se hur det hela utvecklar sig.
Än så länge är vi inte där. Men det är ju så jag funkar, kan inte helt och hållet låta bli att tänka framåt.
Och tänker jag framåt så tänker jag ju att jag kommer att fortsätta träffa min fina ♥
Mitt förnuft säger såhär;
Att jag är alldeles säker på att det goda väger upp det onda.
Den som väljer att leva med mig och min familj i framtiden är en lyckans ost :-)
Det finns så mycket kärlek i våran familj.
Och vi har det så otroligt mysigt och skoj tillsammans emellanåt.
De är helt underbara mina barn.
För det mesta njuter jag av att spendera tid med dem.
De är så mysiga, smarta, säger så roliga saker. Har så kloka funderingar.
Men ibland, som just denna dag så tycker jag att det är något mer kämpigt än vanligt.
Kommentarer
Trackback
