En Fredagskväll
Lite lagom låg ikväll med.
Säkert för att det är långtråkigt på kvällen.
En Fredagskväll.
Dotter har somnat i soffan.
Folk är ute och festar/umgås en Fredagskväll som denna.
Lite trist att sitta här hemma själv.
Nu låter jag bara fjantig, som att det skulle vara synd om mig.
Inte så heller.
Det är inte så farligt.
Jag är trött.
Jag och dotter har haft en mysig kväll.
Tagit det lugnt, men jag har även aktiverat mig med att göra pastasallad med ost och skinka i,
ska ha det till lunch imorgon då jag ska kolla in när världens bästa son har fotbollscup.
Tvättat har jag gjort, massor! En en liten Fia-Lisa som försöker sluta med blöjor, går inte alltid så bra, lägenheten svämmar över av nerkissade kläder.
Tidigare var min jobbarkompis och hans familj förbi på en kopp kaffe.
Jag höll i bebis! Mysig och söt!
Fast jag känner inte att jag längtar, kanske att jag kommer att känna så någon gång i framtiden.
Men just nu känner jag att jag är klar, har ju mina två underbara barn!
Jag är lite nostalgisk, minns jobbiga saker, men även underbara minnen.
När jag tänker tillbaka så får det även mig att tänka på framtiden.
Jag har så mycket känslor och tankar.
Jag vet, jag ska ta det som det kommer.
Jag ska verkligen det, det är så det får bli.
Jag vill så mycket, och kan inte låta bli att spåna på framtiden.
När jag visualiserar framtiden så är det inte bara jag och mina barn.
N är med i den bilden.
Samtidigt så när jag ska försöka vara vettig så tänker jag att jag vill ta det lugnt, så lugnt man bara kan ta det.
Jag vill inte förhasta mig.
Men jag tror vi ligger på ungefär samma nivå där, han verkar inte ha någon brådska heller.
Jag tror att det är bra att tänka till, men inte överanalysera utan låta det som är meningen skall ske- låta det ske/vara/bli helt enkelt.
Jag tror att jag, efter tre lagom långa förhållanden har gått och blivit lite rädd/skeptisk.
Men det finns inga garantier här i livet.
Utan, vi får ta det som det kommer, se vart det hela leder någonstans.
Jag är otroligt intresserad av människan.
Jag ser verkligen fram emot Cypern, idag är det 5 veckor kvar.
Läste igenom inlägget nyss, och jag verkar ju vara lite snurrig måste jag erkänna.
Men nu har jag iaf försökt skriva ner hur jag tänker just nu.
Säkert för att det är långtråkigt på kvällen.
En Fredagskväll.
Dotter har somnat i soffan.
Folk är ute och festar/umgås en Fredagskväll som denna.
Lite trist att sitta här hemma själv.
Nu låter jag bara fjantig, som att det skulle vara synd om mig.
Inte så heller.
Det är inte så farligt.
Jag är trött.
Jag och dotter har haft en mysig kväll.
Tagit det lugnt, men jag har även aktiverat mig med att göra pastasallad med ost och skinka i,
ska ha det till lunch imorgon då jag ska kolla in när världens bästa son har fotbollscup.
Tvättat har jag gjort, massor! En en liten Fia-Lisa som försöker sluta med blöjor, går inte alltid så bra, lägenheten svämmar över av nerkissade kläder.
Tidigare var min jobbarkompis och hans familj förbi på en kopp kaffe.
Jag höll i bebis! Mysig och söt!
Fast jag känner inte att jag längtar, kanske att jag kommer att känna så någon gång i framtiden.
Men just nu känner jag att jag är klar, har ju mina två underbara barn!
Jag är lite nostalgisk, minns jobbiga saker, men även underbara minnen.
När jag tänker tillbaka så får det även mig att tänka på framtiden.
Jag har så mycket känslor och tankar.
Jag vet, jag ska ta det som det kommer.
Jag ska verkligen det, det är så det får bli.
Jag vill så mycket, och kan inte låta bli att spåna på framtiden.
När jag visualiserar framtiden så är det inte bara jag och mina barn.
N är med i den bilden.
Samtidigt så när jag ska försöka vara vettig så tänker jag att jag vill ta det lugnt, så lugnt man bara kan ta det.
Jag vill inte förhasta mig.
Men jag tror vi ligger på ungefär samma nivå där, han verkar inte ha någon brådska heller.
Jag tror att det är bra att tänka till, men inte överanalysera utan låta det som är meningen skall ske- låta det ske/vara/bli helt enkelt.
Jag tror att jag, efter tre lagom långa förhållanden har gått och blivit lite rädd/skeptisk.
Men det finns inga garantier här i livet.
Utan, vi får ta det som det kommer, se vart det hela leder någonstans.
Jag är otroligt intresserad av människan.
Jag ser verkligen fram emot Cypern, idag är det 5 veckor kvar.
Läste igenom inlägget nyss, och jag verkar ju vara lite snurrig måste jag erkänna.
Men nu har jag iaf försökt skriva ner hur jag tänker just nu.
Kommentarer
Trackback
