jagjagjagochvi

Precis som rubriken säger, då var det 19 dagar kvar.
Kan ni fatta!?
Jag är så otroligt lycklig, jag mår så jävla bra.
Tänk om jag kunde dela med mig av detta lyckorus.
Tänk om jag kunde ta med mig alla goa människor upp på mitt rosa moln.
Jag vill att alla ska känna det jag känner just nu.
Jag är så kär.
Han finns i mitt huvud HELA tiden.
Jag undrar hur mycket tid jag spenderar åt mina dagdrömmar.
Jag fantiserar om hur det kommer att vara när vi ses om 19 dagar.
Gud, som jag känner saknad.
Jag längtar efter hans närhet.
Vill känna honom nära mig, pussandes, kyssandes, smekandes, i mig!
Vi pratar dagligen.
Men nåt som skall bli otroligt skönt är att kunna prata öga mot öga.
Utan att man känner stress för att det blir dyrt som när vi ringer ett vanligt samtal.
Eller att slippa höra sitt eko, alla högljudda bilar utanför hans jobb, eller bara det att få prata utan att det bryts, allt detta som brukar ske när vi pratar på skype/viber.
Förstå mig rätt, jag är oerhört glad och tacksam att möjligheten ens finns att vi kan ha daglig kontakt.
Det blir telefondater.
Lär känna varandra otroligt bra, vi börjar i rätt ände kan jag ändå tycka.
Men så skönt det ska bli att prata och ses igen på riktigt.

Den här känslan jag har i kroppen.
Så underbar.
Jag är så nöjd, går runt och småler.
För det mesta känns det bra, bara 19 dagar kvar, 19 dagar är inte mycket med tanke på hur många veckor vi har väntat. För det mesta inger det mig ett stort lugn.
Men ibland, så känns det förgävligt och alldeles för långt att vänta.
Jag kan heller inte stoppa mina tankar och ta en sak i taget.
Klart jag funderar på November.
Då kommer han hem.
Jag vill fortsätta ses, och hoppas på det bästa.
Skiter det sig så gör det det. Oj, det där lät iskallt, inte menat så.
Men jag vill helt klart göra ett försök.
Men det finns inga garantier vad gäller kärlek och förhållanden.
På tal om förhållanden...
B jiddrar med mig och säger att jag och N är ett par.
Varpå jag föröker tala om för honom att man kan inte ha ett förhållande med någon som bor i ett annat land.
Kan inte ha ett förhållande då man inte ses.
Jag är singel försöker jag inbilla mig själv, för jag är så rolig.
"Jag är singel" säger jag, fast jag skulle inte kunna tänka mig att göra något med nån annan.
Och jag är alldeles förälskad i N.
Och han och jag har daglig kontakt.
Han finns i mitt huvud hela tiden.
Tror väl kanske att det handlar lite om att jag försöker vara förnuftig och vill ta det lugnt.
Kan ibland vara duktig och tänka att vi tar det som det kommer.
Vi sms:ar, chatar och pratar konstant, vi är lite besatta (KÄRA) båda två.
Jag gillar det.
Jag vill så gärna att tiden skall gå fort nu, fram till 16/9.
Då tänker jag njuta till fullo av en härlig semestervecka med bästa N.
När jag kommer hem sen är det en dryg månad tills han kommer hem från Cypern. 
Jag vill fortsätta ses i November.
Men jag tror att först då, så vet vi.
Mitt liv, det är mina barn.
För att jag skall ha en karl i mitt liv (eller det har jag ju redan), men om det skulle bli seriöst, han och jag/vi! så 
måste det även funka med mina barn.  

Vet inte om det låter snurrigt, om jag bara rör ihop det.
Kan tänka mig att jag säger emot mig själv flera gånger om.

* Det kommer att gå fort/det är lång tid kvar.
* Vi tar det som det kommer, tar det lugnt/tänker på November, vara ett par, funka med barnen?!!
Men det är faktiskt det som rör sig i min skalle.
För det mesta måste jag säga, lever jag i nuet.
Jag mår bra, jag är kär, jag saknar N! Punkt.
Men precis som de flesta människor så är det klart att jag har tankar som för mig framåt i tiden.
Nu ska jag återgå till min bok, som jag hunnit mer än halvvägs med.
Planen är att läsa klart denna. Sen hoppar jag in i nästa bok, eller så lånar jag om den på bibblan och tar med den till Cypern, tillsammans med ytterligare en bok.
För tid till bokläsning kommer det att finnas under tiden N jobbar när jag är där nere.
Så, läsning sen Godnatt!