Det är nu över
Idag blev det klart.
Jag känner mig oroväckande oberörd.
Jag känner att jag behöver tid till att reflektera.
Det gick för lätt, helt plötsligt var umgängesfrågan löst?
Jag känner inte för att prata med någon, orkar inte prata, berätta.
Jag vill inte.
Det är som det är.
Vi har kommit överens och det skrivs en dom på det.
Så svart på vitt.
Inget mer tjafs, eller?
Hoppas att S och L sköter sig nu.
Det är det enda som spelar någon roll.
Funkar de som drogfria människor så kommer allt bli bra.
Det finns inga garantier på att de kommer hålla sig från skiten.
Men jag måste tänka att de kommer att vara drogfria.
OM det skulle vara något så är M så stor så att hon kommer att tala om det för mig.
Då och först då behöver jag fundera på what to do.
Men nu måste allt funka.
